Okej, efter ha läst om Maries mycket konstiga drömmar så tänkte jag berätta min helknäppa dröm.

Jo, såhär var det. Jag skulle till USA för att hälsa på Björn, han var nämligen där hos min mormor och morfar och kom jag inte dit skulle han göra slut med mig. Jag hade värsta paniken och tvingade mamma att beställa en biljett så att jag kunde åka samma dag. Så när jag väl var iväg och mellanlandade i Amsterdam på deras stora flygplast som nu i drömmen var svinstor med 80våningar och var typ som en rymstation, det fanns nämligen inga start-och-landningsfält utan det var typ som en fetbalkong på varje våning där flygplanen-som-mer-liknande-rymdskepp flög in. Det såg verkligen ut som en rymdstation för det var massa knappat överallt som lös i olika starka färger och massa wierd. Det enda som fattades var gröna slemmiga aliens.
Nåväl, jag skulle hitta min gate så att jag kunde komma iväg till USA, men eftersom att det var 80våningar och jag hade ingen anning vilken gate jag hade, så jag var ju tvungen att leta upp receptionen. Så jag gick till närmsta hiss och tänkte, receptionen är säkert på 80våningen. Nanana, jag var påväg upp i en hiss som gick rekord snabbt upp, var typ som en bergochdahlbana och det kittlades jättemkt i magen. Väl uppe så gick jag ut på "balkongen" dä planen landade och tänkte att jag skulle titta ut och se hur högt det var, vad jag inte visste var att balkongen liksom åkte in/fäldes in när ett plan inte stod där på. Så jag med min höjdrädsla var ju jättenära på att ramla ner, men som räddare i nöden kom det en italienare från ingenstans och tog tag i min hand och drog in mig. Jag hittade ingen reception så jag åkte ner igen, fast då gick hissen jättesakta och nu var de 25min till planet skulle gå. Men jag hoppade av på 60våning och träffade min mamma som var där för att möta min syster som tydligen hade varit på klassresa i Polen (varför man då mellanlandar i Amsterdam vet jag inte, but hey it's dream). Jag frågade mamma om hjälp men hon vägrade att hjälpa mig och sa att hon glömt ge mig pappret med alla uppgifter om gate och avgångar och sånt information på med flit. Jag började gråta och hade jättemkt panik och sprang fram och tillbaka som en yrhöna och letade och letade, och ni vet hur det är i drömmar när man inte kan springa man kommer liksom ingenstans, lite så var det. Iaf mammas mobil ringde och det var piloten som sa att jag missat planet. Ledsengladsmiley.
Sen vaknade jag mitt inatt och typ skrek MENDÅ! Eller ngt, jag var fortfarande sur på mamma när jag vaknade, fast sen kom jag bara på att det var en dröm. Min mamma är faktiskt oftast snällis.

Jaja, lite rörigt också, men drömmar är röriga.